Jag var på väg till Västerås. Packade väskan och matade katten. Fyllde en termos med nybryggt kaffe och bredde några goda smörgåsar för resan. Jag var på gott humör, solen sken och den värmde upp den kalla vår vårmorgonen. På vägen ut i porten ser jag tussilago som lyckats titta fram i en asfaltsspringa. Funderar kort på om det kommer att bli en bra sommar. Förra sommaren var riktigt eländig med tanke på vädret. Det regnade och blåste så gott som varje dag och det gjorde inte humöret bättre. Porten slår igen bakom mig och jag blippar upp bilen. Slänger en blick upp mot fönstret och vinkar hejdå till katten som tittar fram bakom gardinen.
Bilen var så där rå och kall och det kändes kallare i bilen än ute. Jag stoppade in nyckeln i tändningslåset och vred om. Inget hände, men jag reflekterar inte så mycket över det. Det brukar hända lite då och då. Testade igen, men inget hände Nu vart jag nervös. Hur många gånger jag än försökte starta bilen så gick det inte. Den ville inte starta. Jag började gråta och ringde min pappa, men han svarade inte. Paniken var ett faktum. Jag klev ur bilen, gick upp i lägenheten igen. Hälsade på katten och satt mig i soffan. Sen kom jag på att jag kunde ringa Bärgare Dalarna. Mindes att jag hade fått en sån bra och trevlig hjälp av dem förra gången bilen inte ville starta.
Det tog inte långt tid förrän en bärgare var på plats och mycket riktigt, precis som förra gången. Mannen var supertrevlig och mycket duktig. Han öppnade huven och såg direkt att en kabel hade lossnat, det enda han gjorde vara att sätta tillbaka den på plats och så startade bilen. Jag kunde sen fortsätta min resa till Västerås.