Det var en gång en flicka som bodde i ett gammalt hus mitt ute i skogen. Det var skog överallt och det fanns ingen väg dit. För att ta sig dit eller därifrån fick man gå på en stig. Skogen var mycket gammal och mörk och, men nu på sommaren kunde ljuset titta fram mellan trädtopparna emellanåt. Flickan hette Ida och hon älskade när solen då och då tittade fram. Ofta satt hon på en stor sten dit hon visste att solen nådde och där satt hon och väntade och väntade tills solen äntligen tittade fram. Men solen försvann lika fort som den kom fram.
Ida fick inte mycket sol och det var någonting hon verkligen saknade. Hon älskade ju solen och att värma sig i de ljumma solstrålarna. Det måste bli en förändring, tänkte hon. Hion hoppade ner från stenen och sprang hem till sin mamma som stod och kokade lingonsaft. Mamma, mamma, ropade Isa. Vi måste flytta. VI MÅSTE VERKLIGEN FLYTTA, sa Ida och satt sig bestämt och surt ner i den gröna fåtöljen som stod i köket. Men varför då kära barn, undrade mamman. Jo, för att jag älskar solen och här i skogen ser jag ju knappt solen. Den tittar fram i några sekunder, sen försvinner den lika fort som den tittade fram. Jag vill leva med solen och att den värmer mig. Jag älskar solen. Vi måste flytta – nu!
Mamman funderade ett tag och ringde sen ett samtal till Flyttstädning Västerås. Hej, jag skulle vilja beställa flyttstäd för vi ska flytta till solen, sa mamman till hon som svarade i andra änden.
Ida ställde sig upp med öppen mun och såg helt chockad ut. Va, är det sant mamma. Ska vi verkligen flytta. Ja mitt barn, det är sant, svarade mamman. Vi ska flytta imorgon, då kommer du få känna solen varje dag. Ida kramade sin mamma, sen hällde de upp ett varsitt glas lingonsaft.