Jag behandlar vissa ägodelar som om de vore museiföremål.
Mobilen fick ett skyddande skal innan jag nästan hade hunnit starta den.
En tröja jag tycker särskilt mycket om tvättas enligt instruktionerna med en noggrannhet som annars är ganska främmande för mig.
Och ve den som ställer ett glas direkt på ett bord jag är rädd om.
Sedan har vi bilen.
Den står utomhus.
Får regn på sig.
Samlar vägsmuts.
Blir bombarderad av insekter.
Och när den till slut ser tillräckligt bedrövlig ut kör jag iväg för att tvätta den utan att ägna särskilt mycket tanke åt hur själva rengöringen går till.
Det känns inte helt konsekvent.
Rent utan borstar mot lacken
En borstfri biltvätt bygger, precis som namnet antyder, på att bilen rengörs utan de roterande tvättborstar som finns i många traditionella automattvättar.
I stället används bland annat vatten och rengöringsmedel för att lösa upp och spola bort smutsen.
Det kan vara intressant för den som vill minska den mekaniska kontakten med lacken under själva tvätten. Smutspartiklar som dras över en yta kan bidra till små märken, och därför spelar det roll hur smutsen avlägsnas.
Men borstfritt betyder förstås inte att alla tvättar automatiskt ger exakt samma resultat.
Hur smutsig bilen är, vilken typ av smuts som sitter på den och hur tvättprocessen är utformad påverkar också.
En bil som har fått samla på sig ett imponerande lager av vägsmuts kan kräva mer arbete än en som tvättas regelbundet.
Sedan finns de klassiska områdena som alltid verkar ha en egen överenskommelse med smutsen.
Fälgar.
Trösklar.
Bakpartiet.
Och den där lilla platsen man upptäcker först när resten av bilen blivit ren.
Jag kommer förmodligen aldrig att behandla bilen lika försiktigt som mobilen.
Det vore opraktiskt.
Jag kan knappast sätta ett genomskinligt skal runt hela bilen och säga åt alla att inte röra den.
Men jag har åtminstone börjat tänka på att även något som är byggt för att klara regn, grus och tusentals mil kan förtjäna lite omtanke när det ska bli rent.
Favorittröjan håller med.
Den ligger på fintvätt.