La gara 2015

Igår var det dags för det årliga klubbmästerskapet La gara. 2013 körde vi spurter, 2014 var det checkpoints i lag och i år skulle det bli ett 11 mil långt linjelopp. Tidigare år har arrangemanget varit lite hemligt medan det i år var öppna kort. Det tror jag bidrog till deltagarrekordet. Ett 70-tal personer samlades på Stavåkra för kaffe, försnack och ”ska du ha benvärmare eller inte?”. la gara
I år delades det upp i en ride, för det som ville ta det lite enklare, och en race-grupp för dom som ville tävla om mästartiteln. Jag ville självklart försvara bucklan som jag vann förra året och anmälde mig till race. Tyvärr skulle jag stå som ensam tjej på startlinjen i lördagens race men bestämde mig för att kötta på bra ändå.

När de snabba grabbarna tryckte på i första backen blev vi några få kvar. Jag, Calle och Claes höll sällskap och högt tempo första 2 milen innan Claes tröttnade på mig och Calle och körde vidare. Vi hängde inte läpp över det utan fortsatte vår färd ner mot Bondstorp. Där cyklade vi ikapp den ride-grupp som startat sist och la oss i klungan ett par varv. la gara

Vi svängde in på perfekt småländsk grusväg och helt plötsligt sa Calle att det bara var 1 kilometer kvar till lunch. Och mitt ute i skogen på en fotbollsplan stod Nonsens och bjöd på pulled pork taco. Sämre cykellunch har vi ju ätit och efter den obligatoriska 30minuters pausen satte vi av igen.

la gara

Nu väntade Col de pauseben som var 3,5 kilometer seg uppförsbacke på grus. Men som alla vet, när det är uppför så går det sen nerför och vi rullade nerför snabbt i medvinden. Sen blev vi ikappåkta av ett snabbt gäng, låg med lite i klungan och släppte i en uppförsbacke.
Det skulle bli Calle och jag de resterande 5 milen där jag var den som hade en bättre dag av oss två. Vi njöt av fina vägar och bra väder, småtjafsade lite om mitt dåliga lokalsinne och åt upp godiset vi hade med. Helt plötsligt var vi vid Järstorp och hade inte så långt kvar tillbaka till Stavåkra där det väntade after bike.
la gara
Det blev en fin dag i sadeln, där jag hade lite kvar i benen till sista backen. Visst hade jag kunnat cykla fortare men igår använde jag energin till att dra hem en god vän. Nästa gång är det jag som behöver den hjälpen. Och jag är inte säker på att 4 mil solocykling hade varit lika kul igår.

På kvällen följde bankett, prisutdelning och föreläsning av Daniel som i somras körde Transcontinental race. Det blev som sig bör en trevlig heldag i cykelns tecken. Och bucklan fick följa med hem ett år till…

Rapha womens 86

Idag var det dags för det världsomfattande eventet Rapha womens 100. Jönköping med Lena i spetsen kör för tredje året i rad och de två tidigare omgångarna har bjudit på solsken. Så var det inte idag…

Jag var överoptimistisk (”det har ju regnat hela natten, nu kan det väl inte komma mera regn?!”) och tog ingen regnjacka eller handskar… Det började regna redan när vi stod på hotellplan. Lite sommarregn har väl ingen dött av! Redan ute i Gräshagen var vi alla genomblöta men det var bara glada miner i klungan. Vi körde via Taberg-Sjöhult ner till Byarum för fika. Byarums hembygdsgård bjöd på finfika och vi försökte värma oss med kaffe och kakor.

Påväg hem via Lovsjö-Konungsö bestämde vi oss för att korta ner dagens etapp. Dels hade tiden runnit iväg och det var kallt. Sådär kallt så att tårna försvunnit likt vinterdistansen, bara att vi fortfarande är mitt i juli. Hemma vid dörren hade jag 86 kilometer och kan med dagens väder säga att det fick räcka. Lagom är bäst!
rapha womens 100
rapha womens 100 Jönköping
Tack för idag tjejer, trots det dåliga vädret spred ni bara glädje!

De sista backarna

Etape du tour närmar sig med stormsteg och det har den senaste tiden varit med blandade känslor jag tränat. Jag har känt mig stressad och svag. Till sist sa en god vän åt mig att tagga ner, att backar inte går att stressa fram. Jag tog en paus från det och åkte hem till Västervik utan cykel för att slippa ha träningsstress. Det var välbehövligt.

De där orden som jag fick tog jag med mig igår när jag trampade ut på SuperXet till Bankeryd för att trampa lite backar. Och självklart börjar jag första backen helt fel. Jag stressar in, vill känna mig stark och snabb men med motsatta konsekvenser. Andningen blir hög och flåsig och allt känns bara förjävligt jobbigt.
Men ju längre jag höll på ju bättre kändes det. Det går inte snabbt men så länge jag får hålla mitt eget tempo så går det. Jag körde totalt sju gånger uppför Tubbarp, Prinseryd och Labbarp innan jag kände mig färdig och avslutade turen med en brant backe på 20% nere i Trånghalla. Det var med bättre känsla jag återvände hemåt. IMG_0139

IMG_0120

Musikintervaller

I fredags fick jag loss en timme och tänkte köra intervaller. Intervaller känns som en bra uppladdning inför etape du tour och jag slog till på fyror (4×4 minuter). Jag rullade ut från huset och startade ultratimer där jag programmerat ett pass men just 4×4. Av någon anledning ville dock inte ultratimer sammarbeta, det kom inga pip vid bytet mellan vila och intervall bland annat. Jag tänkte om och startade en peppig spotifylista istället. Planen fick nu bli två låtarsuppvärmning och sen snabbt en låt och aktiv vila en låt. Eftersom låtarna säkert var någonstans kring 3-4 minuter så blev det så nära som möjligt till tänka fyror.

50 minuter senare var jag hemma, totalt genomsvettig men nöjd över att ha tränat när tillfälle gavs och att ha gjort det bästa av situationen.

Båstad 1000 höjdmeter

Jag hade fått ett tips av Calle Bengtsson om en fin runda på Bjärehalvön som skulle ge mig 1000 höjdmeter. Jakten på höjdmeter fortsätter så det var bara att skriva ner vägbeskrivningen på papperslapp och ge sig av. 

Vädret var kvalmigt, varmt och fuktigt. Absolut ingen favorit. Dessutom blåste det motvind hela första halvan av rundan. Jag pinnade på uppför från Östra karup till Lya och övervägde att vända hem redan där. Nerför mot Båstad och sedan den lååånga backen uppför till Häljarp. Cyklingen var inte speciellt rolig, men stundtals otroligt vacker. Genom skog och öppna fält ner mot havet. Längs med vattnet till Kattvik och Hovs hallar var det motvind och segt och jag petade i mig två bitar Clifbar Shot block. Som winergummi fast i energiform. Hemåt blev livet lite roligare och framför allt lite mer överkomligt. Nu kände jag igen vägarna och backarna vilket var en fördel mentalt. 

Jag tog pavén i Östra karup igen och styrde med sega ben cykeln hemåt. Väl hemma tryckte jag fyra kanelknäcke med smör och ost samt en näve chips och dog på soffan. One of those days.        Sån här dagar, när ingenting känns bra, är jag otroligt imponerad av mitt pannben som gör vad som behövs. Det gick inte fort och det var inte alltid kul men jag gjorde det, och det får ibland räcka.

En trio på Hallandsåsen

Hallandsåsen bjuder på många uppförsbackar och det ska jag försöka utnyttja under mina två veckor i Mellbystrand. Jag och Eskil körde upp till nivå 125 förra året så det fick bli första backen för kvällen. Väl där uppe så svängde jag runt lite på åsen, över fälten och jämte korna, och tog en lång härlig nerförslöpa ner till Båstad. 

Jag checkade av Italienska vägen och vände inåt centrum igen. Sista backen för kvällen fick bli den långs härliga nerförsbacken fast uppför. Den slingrade sig upp genom bokskog och över fälten. Benen trampade på uppför backen och jag njöt av belöningen på toppen, en vidunderlig utsikt ut över Laholmsbukten.   Jag svängde in på parkeringen samtidigt som grillen tändes, en vältajmad hemkomst efter 2 h på Hallandsåsen.  

Kleva

Jag hade en sur dag igår, när allt kändes fel och obekvämt. Jag var trött och arg och mest jobbig mot alla i min närvaro. Vissa dagar är bara såna och det går över. Jag ville träna med drog ut på det. Hängde länge hos öster cykel, en liten sväng i soffan och sen googlade jag backar i närheten. Jag ville ha brant. Efter ett snabbt ombyte tog jag medvinden till Huskvarna och Klevaliden. 

Klevaliden är brant, precis vad jag eftersökte och precis det jag är dålig på. Första omgången kändes tung, andningen låg högt i bröstkorgen, benen var sega och backen kändes oövervinnerlig. Panik! Hur dum får man vara? Jag kommer aldrig klara etape du tour! Av någon anledning cyklade jag ner och sen upp igen. Andra gången kändes bättre, fortfarande jobbig men bättre känsla. Jag tog backen en gång till och kände mig lugnare, mer tillfreds med tillvaron. 

Träning som terapi? Jag cyklade hem med mindre aggressioner än vad jag cyklade dit i alla fall. Endorfiner kanske är lösningen på alla världsproblem?  

Tusen höjdmeter – en torsdagkväll

Racet jag ska köra kräver sina backben och känner man mig så vet man att det inte är min starka sida. Jag sliter på och har hittat mitt flow uppför. Igår ville jag köra mycket backe, en sådär 2 mil var målet. Nu tänker du säkert, vadå två mil? Jo jag ville köra 2 mil uppför, för det är så långa backarna är nere i France. Och här omkring finns inga berg så då fick jag skarva lite. Lång backe upp, ner till botten och sen upp igen ett par gånger. Hur svårt kan det vara? Jag styrde cykeln mot Sandserydsbacken, 2,4 km lång och siktade in mig på 8 gånger uppför.

Första kändes bra, andra lika så. Jag hade satt i hörlurarna för att ha något kul att distrahera mig med och hade satt som mål att köra fyra gånger uppför och sen byta spellista. Simpelt mål men ibland hjälper det enkla. Efter fyra omgångar tyckte jag det var pisstråkigt. Hur ska jag kunna köra fyra  till?! Jag skickade lite bittra meddelanden och bytte till ”fredagsdisco”-listan. ”Kör jag två till så kan jag vara nöjd sen” lät det i huvudet. Jag hade varit taktisk och lagt överdragsjackan på toppen, så om jag väl satte av utför var jag tvungen att cykla upp för att hämta den.
Så jag körde två till, och lät till och med nummer sex vara kvällens snabbaste tid. Jag skulle ju ändå inte köra mer… Väl på toppen tog jag på överdragsjackan och läste ett pepp-sms. Hur jobbigt kan 2 omgångar till vara? Jag gjorde vad huvudet sagt från början och rullade sen långsamt hem över Axamo och Mariebo.

 Åtta gånger upp för Sandseryd gav 1000 höjdmeter till banken och 19,2 km uppförsbacke. Det är en bra torsdagkväll!

Nuove strade mercoledì

Gårdagen bjöd på en magisk kväll. Vi cyklade nya vägar, på både asfalt och sportgrus, i motljus och medvind. Calle hade spanat kartan och hade knutit ihop en runda som skulle bjuda på det mesta.  

 VI satte av ut mot Axamo och Älgafall för att sen ta samma väg som jag och Mats tog in i skogen. Den här gången körde vi rakt fram istället för in på den igenväxta vägen. Via fin grusväg och i motljus kom vi ut vid Nackebo och satte fart neråt Bottnaryd. Längs slingrande vägar trampade vi neråt Mulseryd och skulle sen ta oss uppför ”kvällens utmaning”. Ryktet talade om grusväg, uppför och serpentiner. Jag petade i mig några hallonlakritsskallar innan backen för att vara fit for fight. Backen var inte så farlig som ryktet sa, det var mest mina ben som var lite sega efter all grusvägskörning.
Sista biten hem krämade jag ur allt som fanns, jag spurtade i varenda liten backe. När jag rullade genom staden slog kyrkklockan 22.00 och jag kunde summera en riktigt bra kväll – motljus, sommarkväll, trevligt sällskap, bra vägar och trötta ben.

Foto: @tobbed 

En sommarkväll

I måndags kom den. Den första riktiga sommarkvällen. Det var ljummet i luften, vindstilla och doftade sommar. Jag cyklade en Bratteborgare med SubUrban, perfekt och kul klunga i lagom tempo för mina trötta ben. En fin måndagsrunda. Äntligen en skön sommarkväll, efter en lång och sval vår.