När kroppen känns sådär galet bra

Det har ju varit lite kämpigt på sistone… Framförallt på träningsfronten har det ju inte funnits mycket att ge. Men det börjar släppa och kroppen levererar mer och mer så som jag är van vid att den gör.

Igår hade vi en magisk tur. En såndär jag kommer att leva på ett tag. Jag mötte upp Maja på Juneporten med löpkläder på och busskortet i fickan. Jag tänkte springa med henne hemåt och om jag blev trött så kunde jag ju ta bussen hem.

Vi sprang längs med Vättern utåt Vilhelmsro och sen uppåt Lerhagens förskola till. Där lämnade jag av Maja, knöt löpjackan runt midjan och fortsatte jogga. Via Dalvik, Dunkehallaleden och Stadsparken så var jag hemma 90 minuter efter start. 90 minuter jogg med gånginslag. Det fanns inte i kroppen för ett par månader sen. 

Och det viktiga är inte tiden. Utan känslan. Jag joggade helt utan prestation, med lätta steg. Stannade ibland. Fotade lite. Eller gick ett par steg. Jag har ingen aning om fart eller distans men känslan under passet var fantastisk. 

Det är sånt här jag plockar fram när det går lite trögt. Att jag kan! Kroppen är ju en fantastisk maskin om man bara ger den lite kärlek, respekt och god mat.  

 

4 thoughts on “När kroppen känns sådär galet bra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *