När kroppen drog hårt i handbromsen

Den 13 december halkade jag med cykeln under Luciawåfflan och fick hjärnskakning. Samtidigt passade min kropp på att dra hårt i handbromsen. Först fattade jag inte det, det var väl bara hjärnskakningen som blev en långdragen historia. Jag var fortsatt trött, hade ont i huvudet och orkade inte med ens de enklaste vardagsbestyren. När min arbetsterapeut i måndags berättade hur det låg till så var det så skönt att äntligen pusselbitarna ramlade på plats, det där som jag egentligen har vetat om länge men inte velat erkänna.

När jag slog i huvudet orkade inte min kropp hålla mina just då höga stressnivåer utan slog bakut och som plusmeny på hjärnskakningen konstaterades vi i måndags att jag också har fått utmattningssyndrom. Jag vill se det som att min kropp var smart och samtidigt som jag ändå låg still i och med hjärnskakningen så passade kroppen på att säga ”håll käften och ligg still, vi orkar inte mer”. Som någon av mina bra kompisar sa, det var kanske tur att jag vurpade just där och då för annars hade jag kanske väggat ännu hårdare!

Jag har varit och är ledsen över det här. Över att jag inte orkar och över att jag har kört över mig själv så hårt. Över att inte känna igen mig själv och att jag får skuldkänslor och känner mig till besvär både hemma och på jobbet. Även om jag vet att så inte är fallet så är det känslan i mig!
Dessutom är det jobbigt att det inte syns utanpå. Att jag kan orka jobba ett par timmar, eller en cykeltur, men sen inte mer. Eller att jag orkar göra ”roliga saker” men skiter i resten. Jag hade önskat att jag fick ett gips för då hade det varit mer okej att gå ifrån och göra ”sjukgymnastik”. Men nu är mina promenader, mitt solskenskaffe och mina cykelturer min form sjukgymnastik. Jag önskar bara att alla skulle kunde förstå det…

Min arbetsterapeut tyckte i alla fall att jag var på helt rätt spår med motion som medicin. In med mer bra energi och ut med mycket av det dåliga. Jag har insett att det kommer att vara en lång väg tillbaka, en lite krokig väg. Men tillbaka det ska jag!
cykla jönköpingMin form av medicin.

31 thoughts on “När kroppen drog hårt i handbromsen

  1. Hasse says:

    Skit i vad andra tycker och ta hand om dig på det sätt du behöver så är du snart tillbaka igen. Krya på dig, och ut i skogen och fika med dig nu!

  2. Elna - Cykellycka, mjölksyra & äventyr says:

    Åh. Jag vet inte exakt hur det känns för dig men jag kan ana lite eftersom jag vet vilket helvete det var för mig – till våren är det fem år sedan jag var sjukskriven första vändan, jag skulle inte önska min värsta ovän att må som man mår i när kroppen sagt ifrån på det där viset. Men vet du – jag tror att du kommer att komma ut ur det här klokare och smartare och på sätt och vis starkare än någonsin.
    Häromveckan snubblade jag över ett blogginlägg som jag önskar att jag hade hittat långt tidigare för det var så himla bra, jag bollar det vidare till dig: http://prestera.blogspot.se/2015/08/nagra-ord-till-dig-som-ar-utmattad.html
    STORA KRAMAR <3

  3. Ida says:

    Så himla tråkigt att folk ska tycka och tänka så. Motion är bra för så himla mycket. Både förebyggande och behandlande. Ta tid på dig att återhämta dig ordentligt. Strunta i vad de andra säger.

  4. Henrik says:

    Det är nog tyvärr så att förståelsen för psykisk ohälsa/stress är svår att förstå för den som inte varit där själv eller sett någon i sin närhet drabbas. Blir så lätt det där: Meh, ryck upp dig hur svårt kan det va?

    Ord som aldrig hjälper utan bara skuldbelägger den som är drabbad. Jag tycker du är modig när du så öppet berättar på bloggen om hur du känner och mår.

    Du måste komma överens med tanken att det tyvärr inte finns några genvägar och att det kommer ta tid. Det måste ta tid. Oavsett vad omgivningen tycker och säger…

    Krya!

    • Anna says:

      ”Alltså Anna, alla är nog trötta den här årstiden” – true story… Jag har insett att det kommer ta tid, lång tid, vilket både är ledsamt men också känns bra för då vet jag vad som väntar. Tack för omtanken Henrik!

  5. Helena Enqvist says:

    Strunta i andra vad andra tycker och tänker, tänk på dig själv och på vilket sätt du mår bäst och bäst kommer tillbaka. Motion är bra det vet vi alla!
    ta hand om dig Anna och skynda långsamt. Stor kram!

    • Anna says:

      Tack Helena! Mer motion och mer sol. Jag ska bara övertala väderguden om att skicka tillbaka solen till Jönköping. Kram!

  6. Malin says:

    Känner så himla väl igen det där med skuldkänslor och att vara till besvär. Tror det är lite av orsaken till att man hamnat där också, för att man alltid försöker prestera. Starkt att dela, men viktigt tror jag. Fler behöver förstå hur det är. Ta hand om dig och strunt i vad folk säger! ?

  7. Clara Edvinsson says:

    Styrkekram! Men som du skriver var det lite ”tur i oturen” att det blev som det blev och det måste vara otroligt skönt att veta vad som är orsaken nu. Jag förstår helt i att det hade varit lättare ”utåt” om det hade synts vad man är för ”sjuk”, men strunt i vad andra tycker. Det viktigaste är att Du vet vad Du kan göra, så att du så småningom är tillbaka igen. Men det är sjukt jobbigt det där att man känner sig ”i vägen” för andra, eller att det känns som man skapar problem. Första och största fokus nu är att komma tillbaka och låt det ta den tid det behövs för att lyckas. Kram igen!

    • Anna says:

      Kram till dig Clara. Det är skönt med en diagnos för det sätter också igång ett större batteri sjukvård (konstigt ord… friskvård?!) som stöd och hjälp!

  8. Sara says:

    mitt i allt detta jobbiga så finns det en fascination för hur smart kroppen är. jag tror vi är många som skulle må bra av att våga vara ”sjuk” några dagar för att må så mycket bättre alla andra dagar.

    (med sjuk menar jag inte sjuk per se, utan bara ta det lugnt – så att vi kan förhindra att bli sjuka).

    hoppas du snart mår riktigt bra igen

    • Anna says:

      Ja jag tror också att kroppen är smart och säger till, vi ska bara lyssna lite extra på det. Min rektor beskrev att hon gärna ville att jag blev helt frisk och stannade hemma den där dagen (tiden) efter ”förkylning” som man annars gärna hoppar över för att man vill tillbaka. Det tyckte jag var en bra tanke!

  9. Rund är också en form! says:

    Håller med om att det kanske var tur i oturen att du ramlade. Så du hann stoppa i liiite bättre tid.
    Förstår att det är jättesvårt att vara utmattad men inte se ”sjuk” ut. Hoppas verkligen att du kan komma till ro i känslan och strunta i alla andra.

    Kramar! <3

  10. Katta - Bucketlife says:

    Vad tråkigt att läsa :(. Jag vet tyvärr hur det känns, och den där känslan att inte bara andra kanske inte förstår utan också man själv. Det sorgliga i att man kört så hårt med sig.

    Det är ju synd att vi är så indoktrinerade i att sjukdom=syns. Jag fick kämpa med att inte tro själv att jag blivit lat, trött, sämre, dummare osv. Men så är det ju inte. Och det är så jäkla viktigt att intala sig själv och berätta för andra; det här är lika mycket sjukdom som ett gips på armen.

    Tror motion är helt rätt och jag håller med dig och de andra; vad ”bra” att du fick ett farthinder utifrån innan väggen kom i full speed. Med bra motion, vila och kravlöshet kommer du komma tillbaks. Var din egen bästa vän längs vägen!
    Kram och ta hand om dig!

    • Anna says:

      Kram och tack Katta för dina igenkännande ord! Det är svårt med andras ”välmenande” kommentarer och ens egna skuldkänslor i en fet kompott…

  11. Dessi says:

    Kram till dig som skriver om detta! Jag är i en liknande situation.. Det har hållt på från och till de senaste 2 åren. Känner mig helt avtrubbad och trött. Upplever att det inte är så många som förstår när man inte orkar jobba 100%.

    Ta hand om dig! <3

    • Anna says:

      Kram till dig! Det är en svår sits när folk inte förstår, och man dessutom känner lite skuld att man borde jobba heltid…

  12. mari says:

    Fina du, vill bara ge dig en stor kram <3
    Skulle jag inte varit där själv så skulle jag aldrig skriva att jag förstår dig, för det är det ingen som gör, om en inte varit där själv. Så otroligt svårt! Och ja, det där med gips. Det skulle jag också ha behövt när det var som jobbigast. För att folk i min närhet skulle förstå, iaf litegrann. Så enkelt att säga åt en som är utmattad att rycka upp sig och försöka se positivt, ja du vet, det går inte!! Men starkt av dig att skriva om det. Som jag tror jag nämnt i bloggen, det är dags att börja prata om det. Det är ingen tabu längre. Det blir mer och mer vanligt, skrämmande men sant…
    Men du, där bland allt det jobbiga. Glöm inte att du är värd det allra bästa…
    Kramar

  13. Jonatan says:

    Tänkvärt! Tack för du delar!
    Februari har varit alldeles för mycket, och man börjar ju fundera på hur långt bort ens vägg är… Men motionen är min proaktiva åtgärd!

  14. elisabeth says:

    hitta just till dig. Jag är också drabbad av utmattningssyndrom, jobbar nu 75% men känner ändå inte att det är ok med mig än. Vet inte hur länge jag skall få livet att funka , när ett par timmar på jobbet slår ut mig som mest. Bra att veta att jag inte är ensam med samma symtom. Frisk luft på min MTB cykel är skönt eller på hästryggen.

    jag läser vidare hos dig, hittar mycket positiva saker.

    KRAM

    • Anna says:

      Kram till dig Elisabeth. Det är ett himla mähä det här, men jag vill tro att man lär sig kalkylera energin under resans gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *