Mitt värsta träningsminne

Varje vecka väljer jag och mina bloggkollegor ut ett ämne att skriva om. Det ger nya infallsvinklar och nya tankar. Dessutom har det gett mig en rejäl bloggspark i baken. Den här veckan skriver vi om vårt värsta träningsminne och det första jag kom och tänka på var Vätternrundan. 

2014 fick jag för mig att köra Vätternrundan snabbt. Dessutom fick jag för mig att köra Paris-Roubaix, ett klassiskt lopp på kullersten. Dessa två lopp låg med endast 6 dagar emellan. Två klassiska endagslopp med 6 dagar emellan, totalt 51 mil med ungefär 20 h cykeltid.

Vägen till Vätternrundan var kantad av tvivel, på att jag inte kunde cykla snabbt och på att jag inte ville sinka klungan. Det var först när vi körde genrepet på gamla E4an som jag kände att det skulle gå. Våren gick i träningens tecken och jag kände mig ruskigt stark.

Vi genomförde Paris-Roubaix med bravur och körde hem till Sverige trötta och möra på måndagen. Nu skulle jag bara ladda om inför nästa drabbning. Kroppen var trött och på onsdagen gjorde jag en failcykling där allting bara sa nej. Jag åt lite tårta på skolavslutningen och körde till Motala där Erik och jag laddade med pasta och kanelbulle.

Vi rullade ut från Motala i medvind tidigt på lördagsmorgonen, jag och ett guldgäng från Cykellistan. Det  gick fort och smidigt hela vägen ner till Uppgränna. Här tyckte jag att det gick lite för fort. Genom Skärstadalen splittrades klungan i nerförsbackarna och vi lite lätta (viktlätta alltså) fick jaga ikapp efter varje nerförsbacke.
I Huskvarna var jag såå trött och sa till Erik att det inte var kul längre. Här föll dessutom mina första tysta tårar i klungan. Efter Jönköping möttes vi av en vägg, en  motvindsvägg. Nu skulle vi kriga oss fram! I Bankeryd väntade guldsupport som efteråt berättade att jag var helt väck. Men jag tryckte lite godis, en macka och lite jordnötter och sen på det igen.

Det väntade verkligen ett krig, ett motvindskrig. Vi var många som var lite för slitna och några som fick ta lite för långa förningar. Uppåt Karlsborg ville jag bara stanna. Kan vi inte stanna lite, jag vill bara sätta ner foten lite.
Vi nådde Boviken, vårt nästa stopp och skulle snabbt fylla flaskor och kissa. Jag slog mig fram i kön, haffade 2 cm kaffe också och sprang tillbaka till cykeln. Då brast det. Tårarna bara spruta och mina cykelkompisar frågade vad som var fel. ”Jag vill inte längre” sa jag och snörvlade. Det var inte kul längre!! Jag var nog både trött och sliten.

Som tur var peppade mina kompisar mig, bjöd på godis och trygga ryggar att följa. Efter att ha ätit upp mig ett par mil så kunde jag vara med och dra klungan igen.
Vi nådde Motala på 9 h 45 minuter och den känslan att rulla in i Motala var magisk!

Såhär efteråt så säger jag att jag aldrig vill göra om Vätternrundan igen. Men som jag blev påmind om i lördags: jag gjorde två stycket endagsklassiker inom loppet av 6 dagar på kanontider båda två! Även om jag där och då var förstörd så är jag numera stolt.

Läs gärna om när Anna svor i headsetet och om Idas cykelsemester som gick mindre bra.

Dåliga minnen är roliga att titta tillbaka på i efterhand. Vad har du för dåligt träningsminne? 

11 thoughts on “Mitt värsta träningsminne

  1. Ida says:

    Jag blev tårögd när jag läser. Starkt att bita ihop. Imponerande att ta dig runt. Det är just det där som gör att jag inte har cyklat runt den där pälen än, trots att jag bara bor några mil från Motala.

  2. A-mamman says:

    Wow. Jag är lite stolt att jag börjat cykla igen det senaste året – men vi pratar då om lämning av barn och vidare transport till pendeltåget. Typ 10 minuter på en tantcykel… Att ta sig runt Vättern låter hemskt i mina öron och att ha det jobbigt som du ännu värre. Strongt att avsluta så fint!

    • Anna says:

      All cykling är bra cykling. Vättern är säkert kul om man inte är så sliten, skulle kunna tänka mig att fikacykla runt sjön någongång… kanske 😛

  3. Helena Enqvist says:

    Den där sjön…den där sjön där där det går i en berg och dalbana i humöret. Hua. Ryser lite när jag läser och attans vilket pannben och sedan komma in på en sån bra tid!!

    • Anna says:

      Ja det gör den verkligen, upp och ner likt vägen man cyklar på. Lite godis gjorde susen där i Boviken, annars vet jag inte hur det hade gått…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *