Stavgångsintervaller i Strutsabacken

Jag har hört mycket kul om det där stavgångsintervallerna i Strutsabacken som alla håller på med på tisdagskvällarna. Det ska vara trevlig stämning, bra träning och så vidare. Så jag pallade mig dit, efter avslutad cross-säsong då jag vågar prova lite nytt.

Jag är alltid lite nervös inför nya grejer och svängde upp för Klevaliden mest nojad över om jag skulle hitta parkeringsplats eller inte. Vi kan säga som så att det inte var något bekymmer den här kvällen… Backens lampor var inte tända och det var en tapper skara som var på plats. Jag, Elna och Marie tog Klevaliden upp till IKHP i väntan på att lamporna skulle tändas. Men det gjorde de inte och jag var glad över att ha rivit åt mig pannlampan i sista sekunden hemifrån.

Så jag bestämde mig för att köra tre vändor upp. Det kändes som en lagom start. De andra kändes proffsiga och mina stavar kändes för långa. Men det sved gött i benen och någon (läs jag) kommer ha fin träningsvärk imorgon. Nu hoppas vi att de inte sprutar snö närmaste tiden för jag vill kötta flera stavgångsintervaller i Strutsabacken!
 Utsikten är inget att klaga på. Det här blev en bra start på Saras ”en jävligt jobbig julkalender”. Jag får se hur många luckor jag lyckas beta av men det är ett himla kul upplägg. Vad har du tränat idag? 

7 thoughts on “Stavgångsintervaller i Strutsabacken

  1. Helena Enqvist says:

    Det där är jobbigt rolig träning, så där lite sjukt roligt fast det egentligen är bara jobbigt. Bra jobbat! På tal om stavlängd så brukar jag köra mina skidgångsintervaller (säkert samma sak men jag kallar dem för det, man liksom sprätter lite upp) med mina vanliga skidstavar för klassisk åkning. Det funkar, så kör med dina du!

    • Anna says:

      Men då så, då är jag kanske inte helt ute och cyklar. Men det kändes som att stavarna släpade lite efter. Kanske beror mer på utövaren än på stavarna ?

      • Elna says:

        Kul att se dig i fina backen, synd att lamporna gick sönder just igår. Det finns liksom inga rätt och fel – bara man tar sig uppför och det är jobbigt. Med kortare stavar kan man koppla på magstödet på ett annat vis och jobba med armar och magmuskler, det blir lite jobbigare för fler muskler då. Men – många går och springer ju helt utan stavar, och i den där backen kan det bli just lika jobbigt. Hoppas vi ses igen om en vecka!

  2. Clara Edvinsson says:

    Alltså vad härligt jobbigt det lät. Att ta sig upp för den backen tre gånger, i mörkret idag. Jag hade också tänkt hänga på Saras kalender och gick bla 1h hundpromenad idag. Gött kört!

  3. Hasse says:

    Huvva, det där är jobbigt, men kul! Man är så sjukt nöjd-trött efteråt. Själv cyklade jag till o från jobbet. Motvind från hel-et på vägen dit och samma MEDvind hem. 1h15min dit och 55 min hem… Det var klart skojigare på hemvägen. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *