L’étape du tour – den långa versionen

Vart börjar man att beskriva ett sånt här äventyr? Det är stora känslor som ska ner på pränt. Ta en kaffe och enjoy, det här är en lång och svamlig berättelse om mina upplevelser under L’étape du tour.

förberedelser

Jag har tidigare pratat om att det var tuffa cut offs, för att ni ska förstå lite av mina känslor kring det hela börjar vi med en förklaring. Cut offs är alltså tiden du får vara på banan, efter ett visst klockslag plockas du av banan. När Erik och jag läste på om tiderna kvällen innan insåg jag att det skulle bli stentufft för min del. Uppför första backen hade jag 2 h på mig innan repet drogs. Enligt Strava var genomsnittlig tid uppför för tjejer 1h 36 minuter. Marginalerna var alltså inte jättegoda. En strulande punktering hade kunnat göra mitt lopp 20 km kort.

Vi vaknade, åt gröt och åkte bil till starten. Starten gick i Saint-Jean de Maurienne. Vi ställde oss i stora startfållor om nästan 1000 personer och där var vi tvungen att stå tidigt, en sisådär 45 minuter innan start. Till slut rullade det långsamt framåt och vi passerade under startportalen för att starta äventyret.

banprofil l'etape du tour
Det var en kort startsträcka på 2 kilometer innan första klättringen skulle börja. Col du Chaussy bjöd på 16 kilometer och nästan 1000 höjdmeter. Jag tog det piano uppför, att hitta mitt tempo är ju min specialitet numera. För att krydda kilometrarna räknade jag alla som jag körde om som hade lägre startnummer än mig. Smålöjligt men det fick mig att känna mig bättre, vilket var viktigt för någon som har känt sig totalt värdelös på backar. Folk gick ur sina hus och hejade med kobjällror och backen var Tour de France-pyntad. Det rullade motorcyklar med fotografer på jämte oss och ovanför hovrade helikopter. Jag kände mig sjukt proffsig! Backen flöt på och helt plötsligt var vi uppe på toppen. Det här gick ju bra! Jag fyllde på vattenflaskan och satte fart nerför. Nerförslöpor brukar vara min grej, både fart och god kontroll på cykeln. Efter mindre än 500 meter låg det en kille framför mig vars bakhjul exploderade och där försvann kaxigheten nerför… Jag hade vunnit SM i bromsanvändning om det hade funnits en sån medalj. Folk swishade till höger och vänster och jag försökte bara göra min grej och ta mig nerför.

Väl nere väntade 3 mil platt. Farten var hög, kanske lutade det lite nerför och klungorna som åkte förbi var något för snabba. Jag pinnade på och märkte att det började bli varmt, riktigt varmt.
fransk landsbygd l'etape du tour

Efter ett tag nådde vi Saint-Étienne de Cuines. Igen fyllde jag flaskorna för nu skulle vi uppför igen. Vad jag inte visste då var att det väntade 3 timmars kamp uppför. Kroppen är en otrolig maskin och mitt pannben är något utan dess like men oj vad jag fick slita.
Jag började trampa uppför och märkte ganska direkt att det var sjukt tungt. Jag var inte så trött i benen men ordentligt mosig i huvudet och varm. Jag öppnade cykeltröjan, hällde vatten över kroppen och slickade de skuggiga partierna av vägen. Såhär efteråt tror jag på lite för lite dricka och framför allt för lite salt. Kroppen var för varm och något uttorkad helt enkelt. Jag cyklade lite, pausade lite i skuggan, åt och drack lite och sen cyklade jag vidare lite. Så fortsatte det. Halvvägs upp kunde man fylla på vattenflaskan igen. Runt omkring mig såg jag deltagare som satt på uteservering och drack kallt. Det verkar väl dumt att pausa tänkte jag och fortsatte. De hade nog kommit på bättre tankar än mig. col du glandon

4 kilometer senare nådde en motorcykel mig med meddelandet om att vägen på toppen kommer vara stängd för vidare cykling. Då hade jag 6 kilometer upp till toppen. Jag kunde välja på att cykla neråt eller uppåt för att bli uppplockad av buss. Jag kan ju vara lite lagom envis och dumdristig och tyckte ju självklart att jag skulle fortsätta uppåt. Men nu var det som att kroppen gett upp. Det var segare än någonsin. Jag slet, tryckte gel och letade skugga. Runt omkring mig började folk att gå eller spy så det var inte bara jag som hade det kämpigt. Ett par kilometer senare checkade benen ur och jag gick en sväng. Sen blev det lite plant och jag cyklade lite. Så fortsatte vi. Vägen svängde hela tiden så det gick inte riktigt att ha koll på hur långt vi skulle. När det var 3 kilometer kvar öppnade landskapet upp sig och det gick att se slutet låååååångt där borta. Så långt vill jag inte ha kvar! Kroppen bröt ihop och jag satt på huk i gräset och tårarna bara rullade. ”Are you okay?” frågade mina medcyklister. Till sist kom min hjälte Nic fram. Medan tårarna rullade masserade han mina axlar och lovade att hjälpa mig till toppen. Han såg till att jag tryckte i mig vätska och godis medan han tog hand om min cykel. Vi gick med små steg framåt och jag blev på bättre humör. Nic och jag hade sällskap hela vägen till toppen, tillsammans slet vi ut våra klossar under skorna och lärde känna varandra under de mest konstiga förhållanden. Nic är min superhjälte och utan honom hade jag aldrig kommit till toppen!
Nic - col du glandon

Väl uppe på toppen väntade apelsinklyftor, salta kex,  mängder med vatten och sen den mest bisarra bussresa jag någonsin har gjort.

Jag åkte ner för att uppleva, för att göra mitt bästa. Jag trampade på så gott jag kunde under rådande omständigheter, och visst hade jag kunnat göra vissa saker annorlunda men jag tror inte jag hade kommit så många kilometer extra. Men backar gav mersmak och jag vill ha en returmatch på Col du Glandon!

Anna Jansson col du glandon

7 thoughts on “L’étape du tour – den långa versionen

  1. Elna - formcykel says:

    Jag är väldigt imponerad av dig, well done! Klevaliden kommer för all framtid kännas som ett litet gupp i jämförelse med de däringa klättringarna. Fint med en superhjälte!

  2. Helena Enqvist says:

    Jag kan inte säga annat än Elna, jag är så imponerad av dig. Har läst inlägget flera gånger! Du inspirerar och får mig att vilja prova berg på det här sättet. Nu under tourens sista dagar satt jag klistrad och frågade Hasse gång på gång när ”Annas backe” skulle komma!

  3. Cykelkatten says:

    Vilken underbar, ärlig berättelse (läser en gg till nu när jag har tillgång till riktig dator). Och vilken jäkla tuffing du är ändå alltså. Hade inte kunnat uttryckt mig bättre än Elna och Helena däruppe 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *