Cykelvasan 2014 – racerapport

Nu har jag hunnit landa och snorat bort det mesta. Här kommer en racerapport från Cykelvasan 2014. Vill man läsa förra årets rapport finns den här.

Ester, Stefan och jag åkte upp på fredagen. Jag hade med nöd och näppe fått ledigt från jobbet så vi brummade iväg efter lunch. Vi stannade och köpte 500 sorters godis någonstans på vägen och jag passade på att sova lite i bilen. Vi var framme samtidigt som massa andra och fick köa för nummerlappen. Sen åkte vi ”hem” till Mettan och Pelle som hade köttfärssås och spagetti redo till kolhydratsladdande cyklister.
Jag plockade i ordning det mesta kvällen innan, packade ryggfickorna och la fram material. Allt för att bara kunna ladda på lördagsmorgonen.

Jag sov oroligt, trodde flera gånger att jag hade försovit mig och missat starten. När väl klockan ringde insåg jag att det både var kallt och blött ute. Som den optimistiska cyklist jag är hade jag i sista stund lagt ner armvärmare men det var också den enda värmande jag hade med förutom överdragsjackan. Jag hade ju räknat med kalasväder!
Jag åt frukost, pillade med de sista pinalerna, pumpade däcken och fyllde flaskorna. Sen fick jag skjuss första biten till start. Ändå var det den långa backen plus raksträckan till Berga by kvar. Jag frös så tänderna skakade redan på väg nerför och undrade hur fan det här skulle gå!
Väl nere på rakan mot Berga by tog jag sällskap av en tjej och vi småpratade lite om väder, vind och målsättningar. Jag försökte hålla modet uppe trots mina shorts och fick nog ett par stycken att skratta åt min optimism.
Jag fyller alltid på med en macka innan start och så också i år. Här ska  vi vara tokladdade innan start. Jag gjorde sista nervös-toabesöket och tog av överdragsjackan. Väl inne i fållan träffade jag Magnus Thor som jag åkte upp med förra året och vi peppade varandra. Annars försökte jag dansa mig varm och helt plötsligt var det dags för start.

Jag hade bestämt att ta det lugnt uppför och inte stressa alls. Backar är ju ingen stark sida hos mig och särskilt inte med dålig uppvärmning. Jag trampade på i god ro och spanade in cyklister i min startgrupp. Väl uppe när det började plana ut och asfalten blev grus så la jag mig på hjul och vi blev en grupp som höll ihop en bit. Jag fortsatte ihop med en tjej och en kille (som jag tror var ett par) och ångade på för fullt. Det gick lite för snabbt såhär i efterhand men där och då kändes det lätt. Vi körde rakt igenom Smågan och Mångsbodarna.

Jag hade satt som regel att dricka sportdryck var 5 km och ta något energirikt varje avklarad mil. Det kan låta mycket men jag fungerar superbra med lite och ofta. Jag försöker upprätta en regel för intaget och gör mitt bästa för att hålla den. Till det här loppet gick det åt 3 HIGH-5 gel och 3 Runekakor och sen 2 superdunderhonung i form av Enervit liquid med koffein.

Jag tappade bort mitt cyklande par i Mångsbodarna men fortsatte ligga med bra klungor till Risberg. Där överraskade min sambo med en ny flaska sportdryck. Tydligen var det för mycket folk vid Evertsberg så han ville langa flaskan innan. Jag kom av mig lite, jag hade ju  tänkt att dricka upp en flaska till Evertsberg och där få en ny för att dricka upp den till mål. Jag konstaterade att det hade gått lite för fort och han bekräftade min teori. Jag var rädd för att ha bränt det viktigaste redan. Sambon mötte upp i Evertsberg och bytte min flaska igen, antagligen hade han läst min oro. Guld värt!

Efter Evertsberg blir terrängen lite mindre grusväg och lite mer stenig. Det gick lite långsammare, vilket var välbehövligt. Det var gropigt och ibland bara ett spår utför. Jag körde safe och lagom försiktigt. Längs med sjön innan Oxberg var det lerkaos med tjock lera. Jag tog till bästa Wåffelcross-tekniken med hög växel och hög kadens. Här plockade jag många cyklister men det sög också i låren.  Jag trodde nog att 4h var kört och surade ihop lite. Jag ville så gärna under 4h men trodde den tiden flög iväg i leran.
Uppför Preem Hill innan Oxberg var jag ganska fräsch, iallafall fräschare än mina medcyklister. Jag hejade på en bekant och var vid väldigt gott mod.

Strax innan Oxberg började jag räkna på kilometertider och kilometer kvar till mål. Det är inte jättesmidigt med en sådär 65 km i benen och en lagom mosig hjärna. Jag hade 34 km kvar på 75 minuter. Det kunde gå, men det skulle krävas pannben.
Jag växlade upp tempot, gick mer i vänster än höger led och bet mig fast vid snabba hjul. Här kommer jag och jag ska under 4 h. Jag tog en dunderhonung med koffein och tryckte på. Om hjulet innan mig var för långsamt var jag inte sen att gå om. Jag hittade snabba killar som startat 2 startgrupper över mig och la mig på rulle. Herregud vad kroppen lydde. Vi hamnade inte efter i uppförsknixarna och det kändes ganska okej att ligga där. Det fanns ingenting att förlora men det skulle krävas strax under 30km/h i snitt för att lyckas. Min pulskurva från sista tre milen talar sitt tydliga språk. Jag slet, trampade och bytte till snabbare klungor när den jag låg med gick ”för långsamt”. Här gällde det att våga ligga på!
Med kanske 5 km kvar var jag trött men slet på. Samtidigt cyklar en glad rosa tjej om mig och vrålar ”Häng med nu tjejen! Nu ska vi under 4 h”. Vi hade startat i samma startgrupp och vi kämpade alltså mot samma mål. Jag såg till att ha henne några meter framför hela tiden som en hare att cykla efter.

In i Mora skrek jag ”kommer vänster” (förlåt om jag var otrevlig!) och över campingen grinade jag illa men blev påhejad av medcyklisterna. Där och då på campingen insåg jag att det skulle gå, jag skulle komma under 4 h. Upp över bron, över spängerna, förbi kyrkan och var upploppet verkligen såhär långt förra året?!
Jag tryckte på för kung och fosterland och hörde inte sambon som hejade på sista metrarna. Jag stängde av klockan efter Vasaloppsportalen och blev så sentimental att jag ville gråta. Jag tackade funktionärerna som mest ville att jag skulle bromsa. Sen trängde jag mig fram i kön för att krama den rosa tjejen och tacka för den extra peppen sista biten. Sen ville jag tacka tjejen som plockade av mitt chip och mest ville jag väl tacka hela världen som var på min sida. Sa jag att jag var lite gråtfärdig och sentimental? P1010577Jag kramade om världens bästa sambo, var lyckligaste tjejen i världen, svepte 3 dl laktosfri mjölk och vattnet som var kvar i min USWE. Sen började vi gå mot bilen och då ville jag mest spy. Snacka om omväxlande känslor. Jag hade tagit för kung och fosterland och det fanns nog ingenting kvar. Jag drog på mig en fleece och tog myrsteg mot duscharna.

2 h senare rullade Ester in efter att ha klarat av sitt första långlopp. Där snackar vi kämparinstinkt! Även hon var lite sentimental och vi firade hennes målgång med en flaska champagne (nej vi hade inte druckit upp den än…). Men bra prestationer ska firas!

2 thoughts on “Cykelvasan 2014 – racerapport

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *