2 år med cykel

Tack vare appen Timehop vet jag att det idag är exakt två år sen jag steg in på Öster cykel och spontanköpte min caad10! Två år som har gått fort och varit så himla roliga och utvecklande.
Erik frågade vad de här åren betyder för mig och jag är inte säker på att jag kan beskriva det med ord. Däremot kommer jag själv på mig med att se utvecklingens pusselbitar ibland, både i vardagen och på cykeln.

Jag har beskrivit cyklingen som att det var att hitta hem. Jag tror att alla har sin grej, några kör triathlon, andra åker rullskidor, min mamma yogar eller så lyfter man tungt på gymmet. Min grej var att cykla. Cyklingen var någonting som växte upp inom mig. Jag läste på nätet, googlade och tittade. Jag fick låna min pappas gamla gula MTB, lite för stor men väldigt roligt. En av de första turerna gick i Strömsberg (tack bloggen för att jag fick läsa om den igen!). Jag minns att det var vansinnigt tungt uppför och stannade väl mer för att vila än för ett instagram-moment. Jag lånade en svart racer, cyklade till Tenhult och var fast. Sen köpte jag mig en egen cykel.
IMG_2737

Jag har haft fördelen att cykla med många starka cyklister. Jag vet inte hur många pass som har cyklats på gränsen av min förmåga. Så kan det gå när man kommer som liten och svag och vill leka med de starka. Dock har det varit otroligt utvecklande. Jag vet vad jag klarar av och att det alltid finns lite till att ge. Dessutom klarar man så himla mycket mer i klunga tillsammans med andra. Jag har sugit åt mig som en svamp av tips och tricks och är framför allt ganska tekniskt duktig på cykeln. Kanske har det lite med klättringen att göra. Jag har balansen och kroppskontrollen med mig vilket är en fördel på cykeln.

Någonting jag har upptäckt genom cyklingen är att jag undviker sånt jag är dålig på eller saker då jag kan ”göra bort mig”. Jag vill inte vara sämst helt enkelt eller visa mig svag. Tyvärr är det nog en rest sen en ganska tuff period i skolidrotten. Ärren som sitter kvar vill bevisa, prestera och kunna. Jag vet inte hur många gånger jag har fått vända tankarna om att jag inte vågar eller kan (hej Vätternrundan!). Någonting jag har lärt mig är att tänka positivt. Istället för ”det går inte, jag bryter” så har jag efter halva rundan kommit på att vända det till ”du kan, du är stark, du kommer hem”. Enkelt egentligen. Så himla svårt på pappret.
Och så undviker jag ju det här med backar… Kanske inte lika mycket längre men tillräckligt mycket. Jag gjorde en av mina första SPD-vurpor i Stadsparken, uppför en backe och inte kunna klicka ur. Sen dess är backar lite ett hjärnspöke, alla backar! Jag har ju till och med fått kommentaren ”Jag fattar inte hur du som är så stark på platten kan vara så dålig i backarna!”. Härromveckan kom jag på att jag inte ens trycker mig igenom backarna utan mest mestrampar. Inte konstigt att det går dåligt då. Men att klara Bengans backe i våras var lite som att öppna en flaska bubbel, plötsligt var alla backar görbara och överkomliga. Självförtroendeboost!IMG_8313

Cyklingen har gjort mig till en mer självsäker person i jobbet och i vardagen och på cykeln. Jag har gått från att vara en ganska nervös tjej som helst inte stod i centrum till att ta för mig, våga prata utan att dö av nervositet och faktiskt skita i vad andra tycker. Det kanske är det där om att hitta hem, om att veta vem jag är som har fått mig att våga lite mer? Det kanske är La lepre stancas varma famn som fått mig att blomma ut? Eller helt enkelt en kombo tillsammans med ålderns gång.
Bara det här med att våga hålla i en grupp på Måndagsrundan. Första året var det ju inte att tänka på alls. Andra året vågade jag inte. Och sen i år vågade jag! Jag var så stolt att jag ville gråta när jag kom tillbaka till Mariebos vändplan. När dessutom mina fina SubUrban-deltagare tyckte jag hade gjort ett strålande jobb i klungan så rullade jag hem på moln! Vilken vinst! Sen att jag inte hittar alla rundor är ju en annan femma….

Cykelbenen då? Ja det är väl den svåraste saken att se en utveckling på men också enkelt genom snittider och kilometerantal. Det är dock svårt att se själv. ”It never gets easier, you just go faster” stämmer ju allt för väl ibland. Backarna känns fortfarande som berg ibland, flåset som om jag aldrig cyklat innan och benen helt fulla av syra. Men säkerligen går det snabbare än förra året. Och framför allt snabbare är första rundan.
Vätternrundan och framför allt träningen dit fick mig att inse att jag kan cykla snabbt, i klunga eller själv. Snitthastigheterna stiger långsamt uppåt (även om de aldrig ser så himla snabba ut tack vare Jönköpings alla backar….) och på vissa raksträckor går det superfort. Förra året låg jag bakom Bama ner från Villhelmsro i någonstans 40 km/h, i måndags låg jag själv där i samma hastighet. Jo det lutar lite nerför osv men ändå. Framsteg är till för att dokumenteras och framför allt reflekteras över. Annars märker du aldrig om du blir bättre. IMG_8803

Cyklingen har öppnat upp en hel värld av nya vägar, fina små ställen och framför allt bekantskaper. Folk som jag säkert aldrig hade träffat utan en cykel i närheten men som idag betyder väldigt mycket för mig. Och jag är er otroligt tacksam för alla rundor tillsammans, alla skratt, alla hjul jag har legat på rulle på, lite fika och en massa kaffe.
Jag är stolt över att få vara med i det absolut underbaraste gänget La lepre stanca. Tack till er! Och tack till Calle som en gång i tiden twitterövertalade mig att följa med på en måndagsrunda.

5 thoughts on “2 år med cykel

  1. Katja says:

    Så varmt och igenkännande inlägg. Tack du som delar med dig. Och jo, jag har inte glömt tavlan. Du förtjänar verkligen att bli avbildad – vilken kick för inspirationen. Kram! //läsarn

  2. Elna says:

    Home is where your bike is! Cykel var också att hitta hem för mig, på många olika vis – ett fantastiskt vis att hitta hem. Keep on ridin’!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *