Vätternrundan 2014

Jag varnar! Det här är ingen skön racerapport om hur fint och vackert och skönt och bra allt gick. Det gick bra, det var fint men det var förjävla jobbigt!

Erik och jag åkte upp på fredagseftermiddagen. Vi åt mat, träffade sub10-gruppen och hämtade nummerlapp. Jag panikköpte ett par skoöverdrag eftersom jag hade glömt mina hemma. Vi plockade fram, nålade nummerlappen och packade cykeltröjan. Jag målade naglarna, något som har blivit en viktig och skön avkoppling dagen innan race. Sen la vi oss tidigt och jag sov gott ända till kl 04.

Väl nere i startfållan peppade vi varandra, skrattade lite åt dagens äventyr, mobbades om hjälmfrisyrer och var nervösa över vinden. Det är en häftig känsla att stå där ihop med alla andra som också ska cykla runt sjön. Det är sånt himla maskineri att skicka iväg cyklister varannan minut 12 h i sträck, all cred åt organisationen.

Ut ur Motala och vi var på väg, flera månaders träning och slit skulle ut idag. Det var otroligt vackert i sommarmorgonen och vinden låg oss i ryggen. Vi fick klungans första och enda punktering efter någon timme. Gemensamt löstes den och vi rullade vidare. Vi låg före schemat i Ödeshög på grund av medvinden. Jag var fortfarande pigg och glad. Ner mot Uppgränna tyckte jag att det började gå för fort. Det var lite nerför, lite medvind och klungan kändes lite hetsig. Jag tror tyvärr att vi brände en del av oss här. Det gick lite för fort helt enkelt.

Gränna-Skärstad-Kaxholmen är ju känd mark och gick smidigt. Men jag började bli rejält trött. Jag hade nog ätit lite för dåligt första 10 milen vilket skulle straffa sig sen.
Huskvarna- nu var det inte roligt längre. Jag sa till Erik att det inte var kul längre, han kontrade med att det var 2 mil till depå. Bit i. Jag snyftade lite tyst. Jag blev lite piggare av att känna igen folk som hejade, tack!
Sidvinden i Jönköping var inte att leka med och när man vände vid lokstallarna var det som en vägg… Jag bet i, det gick långsamt framåt. Vid Kortebo stod Hanna och Leena för att heja och vid Trånghalla-backen hade familjen Sandin (bästa hejarklacken!) parkerat sig. TACK! Första depån, jag var trött, allt är lite dimmigt. Skoöverdrag av. Nya flaskor, en halv ostmacka, en näve jordnötter och några winegum. Tack Stefan och Ester för suverän depåservice. Tack Lena Hedin för att du kom och spred glädje. Jag öster kärlek över er alla.

Vi fortsatte mot Habo och Fagerhult. Det stod någon skylt ”vi konverterar din cykel till elcykel” och jag tyckte det lät som ett bra alternativ. Det hände inte så mycket, vi snurrade i klungan och försökte äta när det gick. Anna T visade kämparglöd men var tvungen att släppa klungan senare. Innan Hjo skulle vi få bita i ordentligt, många var trötta och alla orkade inte bidra till förningarna. Jag skämdes över att vara trött och bet i. Men det gjorde ont!

Mellan Hjo och Karlsborg är det mest bara dimmigt. Erik och Ted gjorde ett jättejobb för att dra oss framåt. Jag låg bakom Ted och minns att jag någon gång skällde ut grabbarna för att de drog för länge, livet som 2a i klungan är heller inte så lätt.
I Karlsborg ville jag mest klicka ur och sätta ner foten. Här har man cyklat någonstans 19-20 mil och vi hade totalt pausat 10 minuter. Vidare upp mot Boviken ville jag bara skrika ”Stanna!”. Det här kommer aldrig gå, vi kommer aldrig fixa tidsmålet. Jag mådde dåligt, var helt slut och ville inte längre.

NÄR KOMMER DEN DÄR JÄVLA BOVIKEN?! Där var vår nästa depå, jag längtade så efter att klicka ur. Jag visste att det handlade om kilometer kvar till stopp. Jag grät i klungan och funderade på att bryta. Men om jag skulle bryta skulle jag aldrig orka ta mig till Motala. Och där visste jag att Stefan och Ester väntade på min målgång.
Vi hoppade av cyklarna i Boviken, krigade för att fylla flaskorna, drack 2 cm kaffe och skulle klicka i igen. Då brast det för mig. Tårarna sprutade, snoret rann och jag ville inte mer! Hur är det Anna? Det är inte roligt längre! Kom igen nu fixar vi det här! Kärlek till all pepp. Tack Erik för att du fick med mig sista biten. Tack Mettan för den där hallon-lakris-skallen, den räddade det mesta humöret.

Vi slog ihop våra klungor och genast var vi mer än 20 personer igen. Det skulle bli lättare att dra. Jag la mig längst bak och åt och drack allt jag kom över. Efter ett tag gick jag med framåt en bit. Jag väntade dock rätt länge med att dra, smart drag av mig tror jag. Tack till alla er andra som drog här och då. Det skulle snart vända, vi skulle snart få vinden i ryggen istället.
Äntligen Askersund, vinden vände till vår fördel och det var strax över 4 mil kvar. Jag hade äntligen mer ork igen, jag började bli mitt vanliga jag lite pigg och glad. Vi rullade på, insåg att vi nog skulle klara tidsmålet och slappnade av mer och mer.
Vid Medevi var det folkfest och vi njöt. Den här biten är rätt trång att cykla, smala vägar och många omkörningar. Men himla roliga vägar att cykla.
1 mil kvar, vi firade, gratulerade varandra. När vi rullade in i Motala spred sig glädjen i kroppen. Vi fixade det! Vi fixade vårt tidsmål trots vinden. Herregud vad vi är bra! Vi tjoade oss hela vägen in i mål. Där väntade fina Stefan och Ester, mina bästa supportar, med coca cola och bubbel.

Efteråt gick jag och Erik tillsammans med nära&kära för att trycka varsin hamburgertallrik och ljuga om vår prestation. Sen åkte vi hem som slagna hjältar. Jag sov hela vägen hem i bilen, åt lite mer mat och somnade på soffan 20.10 för 11 h sömn. Det är slitsamt att cykla runt en sjö!

Igen, tack till alla er som hejade längs vägen. Jag behövde verkligen varenda en av er! Stor kärlek till familjen Sandin som fick mig att känna mig som ett proffs under en bergsetapp. Tack Stefan och Ester, ni är mina idoler!
Tack Erik för allt ditt stöd, dina uppmuntrande kommentarer, din styrka och för vår vänskap, tillsammans är vi oslagbara! Tack sub10, utan er hade det aldrig gått. Ni är starka, uthålliga och kör smart. Ni är underbara!
20140619-093917-34757954.jpg

3 thoughts on “Vätternrundan 2014

  1. Sandra Salinger says:

    Grattis till en fin prestation. Det är en rejäl utmaning att ta sig runt sjön men på något sätt glömmer man hur ont det gör så snart man passerat mål.
    Bra cyklat!

    /Sandra

  2. Dessi says:

    Fy satan så imponerad jag är av dig! Här sliter du röven av dig och åker in på en så GRYM tid! Jag menar, jag körde Tjejvättern i fjol och ville slänga cykeln i diket en gång i kvarten de sista milen och du cyklar tre gånger så långt. Hatten av!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *