Paris-Roubaix Cyclotourisme – den långa och svamliga versionen

Jag vet inte riktigt var jag ska börja berätta om denna resa. Det är så mycket detaljer, så mycket intryck. Vissa bitar kommer att få egna inlägg, men var beredd på en lång rapport om en söndag i helvetet.

Vi bilade ner på fredagsnatten, jag och min dreamteampartner Erik och hans bror Andreas. Jag sov hela natten, hade varit småförkyld tidigare i veckan och behövde min skönhetssömn. På lördagen väntade vi in vårat hotellrum, nervöskollade vädret som utlovade regn och sov lite till. Framåt eftermiddagen käkade vi och hämtade nummerlappar och kollade in starten.
På marken finns sprayade markeringar att följa under loppen. Vi var lite oroliga att missa någon markering då de inte var större än typ en sko storlek 44.20140610-133445-48885374.jpgStorlek 37 i jämförelse till markeringarna. Överlag ett väldigt bra system för vägmarkering.

Vi åkte de första 22 km med bilen för att kolla in första pavéavsnitten. Pavé är samma sak som kullersten. Det var en 3-stjärning (5gradig skala) bit som jag och Erik tyckte verkade överkomlig. Sen rullade vi den med bilen och bara garvade. Vi kollade också in Arenberg, kanske den mest kända pavén och 5-stjärning. Herregud! Hur ska vi klara det här?!

På racemorgonen ringde klockan 05.00. Regnet öste ner och vi tryckte små yoghurtburkar ihop med en brödbit. Regnjacka eller inte? Skoöverdrag? Ska det klarna upp?
Vi plockade med det mesta och satte oss i bilen kl 06. Starten ligger inte i Paris som man kan tro utan i en by som heter Bohain. Väl där var det många cyklister men också många som redan var iväg. Loppet är nämligen av brevé-karaktär med valfri start mellan 05.00-07.30. Vi hade planerat att starta kl 07 men världens längsta toakö gjorde att vi kom iväg kl 07.25. Det var uppehåll, 15 grader i luften och lite morgonkyligt.

Första 2 milen var ganska kuperade och jag var ganska trögstartad. För dålig frukost? Förkylningen från tidigare i veckan? Vi rullade lugnt och närmade oss första pavéavsnittet.

Jag vet inte hur man ska kommentera pavén. Tänk er sämsta svenska kullersten (Gamleby torg, torget i Gränna, Gamla stan) fast lite värre, där liksom det fortfarande är stora stenar och väldigt ojämnt. Lägg där till stora hjulspår (nedsänkningar) på varje sida där kullerstenen är ännu värre. Förhoppningsvis har du en hyfsad mittkant att åka på… Tricket var hög kadens och låg växel. Trampa, trampa och försöka få in någon rytm.20140610-133446-48886288.jpg En fin bit pavé.

I alla fall kom vi över första, skrattade åt det hela och delade med oss av tips och trix. Det är 26 pavéavsnitt på 21 mils cykel vilket innebär minst 1 avsnitt per mil. Ibland kom de lite mer sällan vilket också innebär att de ibland kommer lite mer ofta.
Mellan varje avsnitt försökte jag både dricka och äta. Jag har nog aldrig ätit så mycket på ett race som det här men jag hade hellre ingen ”jag vill bryta”-djup dipp.

Något av det bästa med Erik är att vi tänker likadant kring avklarat lopp. Båda tänker i bråktal så efter 2 mil (innan första pavén) konstaterar vi nöjt ”1/10 är avklarad!”. Vi delade in loppet efter depåer som kom efter 42, 90, 140, 182 kilometer och målet på 212 kilometer. Att klara av 4-5 mil händes överkomligt och vi tuggade på i bra tempo. Efter varje pavé väntade vi in varandra och ökade sakta till någon marschfart på de mer lättcyklade bitarna.

Första 42 kilometrarna och dess 4 pavéavsnitt var leriga som tusan! Vi gled runt och försökte hålla oss på cykeln. Leran satte sig väldigt effektivt mellan broms, framgaffel och däcken. Eftersom vi båda hade tryckt på större däck så fanns det inte jättemycket plats för leran att försvinna. Vi stannade för att rensa lite lera emellanåt och hittade en rot som visade sig bli vårt viktigaste verktyg. Den använde vi många gånger när det gnisslade för högt.20140609-230835-83315149.jpgRensar lite lera med det nya superverktyget.

Franska depåer visade sig vara en kakbuffe vilket vi båda skrattade åt. Vi hade nämligen skojat om crossisant- och rödvinsdepå innan. I första depån tog vi vår stämpel och lite vatten och rullade vidare. Gladare funktionärer är de under Paris-Roubaix får man leta efter. Allez! Allez! Bon courage! Att dessutom vara en av 22 kvinnliga deltagare gjorde att man fick lite extra pepp.20140609-230829-83309521.jpg
Till Arenberg-depån kom vi också utan några större bekymmer och tog ett lite längre stopp. Här väntade Andreas på oss med lite proviant och nya flaskor med sportdryck. Jag var lite seg, åt allt jag kom över och tog stämpel för vidare cykling. Nu skulle vi genom Arenberg-skogen.20140610-133447-48887082.jpgDet var hur cool känsla som helst att rulla ut på raksträckan, över järnvägen och in på pavén precis som proffsen gör. Sen att vi inte alls höll samma tempo som proffsen men ändå. Arenberg (5-stjärning värsta sorten) var helt hemsk. Stenar huller om buller och inget ”bättre spår” att ta. Vi dundrade på i bästa takt. När man tappar tramptempo tappar man också allt flyt. Det är bara att försöka komma in i det igen och välja minst jobbiga väg.

Under nästkommande 5 mil var det 8 pavéavsnitt. Här kom dom tätt, var långa och hade många stjärnor. Jag började dessutom få galet ont i underarmarna. Jag försökte sträcka ut men det hjälpte knappt. Såhär dagearna efter ser det ut som lätta blåmärken på armarna… Jag körde mer och mer safe i kanterna. Det handlade mer om att köra hela loppet än att köra alla pavéavsnitt. Dessutom, kör proffsen på kanterna så får jag också göra det!!

I depå nr 4 efter 140 km jublade vi är 2/3 avklarade av loppet. Vi åt en macka, såg andra som var i sämre skick än oss och fyllde på flaskorna. Här efter kom lite kortare avsnitt med pavé, bara 500-700 meter. Det var välkommet, vi var slitna men ändå vid gott mod. Jag tror vi båda började inse att vi skulle klara loppet och räknade ner. 42 km till nästa depå och sen 27 km till mål.

I Bouvines (sista depån) serverades förutom kakbuffen, apelsinklyftorna och den blaskiga saften också cola. Känner man mig väl så vet man att jag älskar kall cola när jag är cykeltrött! Jag svepte en mugg, tog en lyckobild på colaflaskorna och skulle äta en croissant. Serveras det croissant i lopp så måste man ju äta det! I just den här depån var dom dock slut… Fail! Inga franska croissanter för mig under detta franska lopp. Någonstans här insåg jag också att vi skulle fixa loppet. Ett lyckorus genom hela kroppen!

27 kilometer kvar och 8 pavéavsnitt kvar. Vi räknade ner. Vi firade mitt distansrekord (186 km) med en gel och plockade kilometer efter kilometer. Det gick segt på kilometerräknaren men framåt kom vi. När vi kom in i allén i Roubaix (också tv-känd) kändes det så jävla bra! En höger sväng och in på velodromen. Jag har ju varit i Falun och tjuvtränat på velodromkörning så jag gick upp något sträck på sidorna och njöt av att vara i mål. Så lycklig! Så stolt! Så glad! Så trött! Så ont! Så himla värt! Vi tog lite teamfoto, låg på gräset och gratulerade varandra och skröt om vår prestation för Andreas. Efter loppet bjöds det på macka, öl och ett diplom. Vi kollade in de välkända duscharna och Erik tog en dusch medan jag hängde vid bilen. Jag fick duscha hemma på hotellet istället.20140609-230831-83311284.jpgAlltså detta lopp! Det har varit så vackert på den franska landsbygden. Små byar, långa sädesfält, odlingar, röda vallomblommor som kontrast. Doften av fläder samtidigt som du skakar sönder på ett pavéavsnitt.

Det har också varit hemskt jobbigt. Kullerstenen som åt upp benen effektivt. Längden, antalet pavéavsnitt, värmen, leran och senare under dagen dammet. De mest universella språket måste vara pusten alla gjorde efter pavéavsnitten. Förståelsen mellan varandra var hög oavsett modersmål. Överlag, alla dessa nationaliteter och personligheter och cyklar som cyklade detta lopp. Det får bli en egen historia. 20140609-230834-83314171.jpgOm du bör göra det? Ja! Om jag kommer göra det igen? Troligtvis inte! Däremot har jag och Erik redan storslagna idéer inför nästa år. 

2 thoughts on “Paris-Roubaix Cyclotourisme – den långa och svamliga versionen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *