”Jag vill ju inte sinka klungan” – om oron för snabba kilometertider

Hur mycket jag än älskar fart efter kamrat och klungkörning så har jag seriösa problem med att våga cykla snabbt. Jag vill ju inte hamna efter och sinka klungan. Jag vill ju inte vara bromsklossen. Jag vet vad en behaglig runda innebär för tempo och jag vet när jag får bita i. Jag har dragit mig för att följa med på snabba rundor och med starka kompisar.
Erik är en klippa i den här cykla fort-soppan. Han fick med mig i ett snabbt tempo på gamla E4an och sen dess har en hel del släppt. Men inte allt…

Idag var det utannonserat en runda på 11 mil med ett snitt på 30 km/h. Herre jösses vad fort! Det fixar jag aldrig! Det här var med grabbarna som har som vardagsmat att rulla såna rundor. Någonstans långt inne insåg jag ändå att det behövs snabba rundor för att fixa Vättern på sub10. Så jag packade nervöst ihop mina grejer och begav mig till
Södergrillen.

Och vet ni vad? Det fungerade! Jag har aldrig varit stoltare över att ha vågat mig iväg och aldrig varit gladare över en runda. Visst fick jag bita i, visst har det varit mjölksyra långt ut i armbågarna. Men jag är otroligt tacksam över ödmjuka klubbkamrater som sänker tempot i backarna, som fyller igen luckor och som har koll på att jag är med. Som peppar, snackar strunt och tar längre förningar. TACK!
Och tack till världens grymmaste ben, tillsammans är vi oslagbara!
20140426-174908.jpg

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *