Wåffelcrossen DNF – dagen så kroppen inte ville

Jag var sådär fruktansvärt segstartad imorse. Ville mest rulla in mig i täcket igen och ligga kvar så tills klockan blev 11. Jag kände mig gråtfärdig över en tvätthög som inte var vikt och jag satt på golvet i säkert 15 minuter innan jag smetade på lite liniment för att rulla till start. Jag borde ha lyssnat på kroppen redan då, för pepp det var vi inte!

Rullade mot start, körde ett mastervarv och sen på det. Lite kallt i kort-kort men jag hoppades ju att det skulle ordna upp sig. Men det gjorde det aldrig. Kroppen var inte med. Det fanns inget pulver i benen. Inget ”trycka på lite”. Och framför allt kändes det som om luften bara vände i lungorna. Det gjorde ont på ett dåligt sätt och jag valde att kliva av. Med tårar i ögonen. Vilken jävla mes!

Efter årets längsta dusch och lite soff-mys insåg jag att jag egentligen var klokast och starkast i stan som lyssnade på kroppen när den inte kände för att cykla. En lite för dyr (mentalt sett) läxa men en nyttig läxa. Det kommer fler gånger, iallafall en wåffelcross till nästa söndag. Jag hoppas på bättre lycka då!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *