En gång var jag sjuk

För 10 år sen var mitt liv kaos. I ett försök att få kontroll, uppmärksamhet och som svar på en kommentar som landade fel blev jag sjuk. Inte sådär dödligt sjukt så att jag hamnade på sjukhuset men tillräckligt sjuk för att behöva hjälp. Jag blev konstig kring vad jag åt och hur jag tränade. Idag hade jag kallat mig själv ätstörd, då försökte jag ”bara gå ner i vikt”. Det är sjukt! 16 år och ätstörd. 16 år och med förebild supersmal. Jag har inte en sån kropp, jag är inte byggd för att vara supersmal. Ändå spydde jag upp maten jag åt och tränade tills jag såg stjärnor. Och visst fungerade det… Men till vilket pris?

Jag vet hur det är att spy på en sunkig skoltoalett. Jag vet hur illa du mår när kroppen sliter för att ta upp den lilla näring och energi du behåller när du väljer att inte spy en lunch. Jag vet hur det är att stoppa fingrarna i halsen i duschen för att familjen inte ska märka något och jag vet hur illa du mår när du försöker springa 4 km med endast lite fil i magen senaste 24 h. Det är inte okej! Ingen ska behöva uppleva det! Det är inte värt det!
20130927-065437.jpg
Det har tagit till idag. Jag kom på ,innan sommaren, att jag ansåg mig själv som frisk. 10 år! Jag har aldrig varit så nöjd som jag är över mig själv och min kropp som idag. Och då är jag inte hundra procent nöjd ännu. 10 år av nedlåtande tankar och negativa banor. En ätstörning är mer än ett sjukt beteende kring maten, det påverkar ditt sätt att tänka och ditt sätt att agera. Djupt ner. 10 år! Det är sjukt! Jag äger ingen våg för jag vet att jag kanske skulle klara av det men att det lika gärna kan gå åt helvete. Man ger ju inte alkohol till alkoholisten och häller inte bränsle på en glödande kolbädd. Kanske har min eld brunnit ut, men helt säker är jag inte och det verkar ju dumt att chansa.

Kroppsideal är sjuka! Provdockor är sjukt utformade! Barbiedockor?! Jag träffade en 6-åring igår som hade fått matrestriktioner hemifrån. 6 år, han borde bara få springa, leka och ha kul! Herregud, lite runda kinder ordnar upp sig med tiden. Vilka ideal lever vi med? Och hur kan vi påverka dom? Jag som lärare har ett stort uppdrag som förebild och som vuxen i många barns vardag. Se till att dra ditt strå till stacken också! Peppa, skapa rörelseglädje och var en positiv förebild. Diskutera kroppsideal, vad är normalt och okej? Ifrågasätt provdockor och reklambilder. Ensam är inte stark men tillsammans kanske vi kan påverka.

6 thoughts on “En gång var jag sjuk

  1. Suss says:

    Ett oerhört modigt och viktigt inlägg Anna. Så starkt av dig att våga dela med dig. Jag har sagt det förut och säger det igen. Du är en sådan person som kan göra skillnad.
    Keep up your good work tjejen!

  2. Mariette says:

    Så bra Anna att du tar upp detta och att du, vi, alla försöker vara så bra förebilder vi kan för vår omgivning och särskilt för de yngre :-)

  3. Mia says:

    Mycket bra skrivet Anna och härligt att du mår bra nu.
    Bra förebilder behövs bland barnen, men tror även de behövs i samhället i stort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *