Prestationsångesten

Den här prestationsångesten som bor i min kropp just nu bor tyvärr där rätt ofta. Kanske till och med lite för ofta om du frågar mig. I stort finns den med i det mesta jag göra, tyvärr.

Jag gillar inte att spela bowling. Inte heller minigolf. Eller kubb. För att inte tala om skräckmomentet brännboll där jag aldrig kunde slå i väg bollen på gympalektionen utan fick kasta efter tre försök. Jag gillar inte moment där jag blir bedömd utefter min prestation, och särskilt inte i moment där jag inte känner mig bekväm. Där andra möjligtvis skulle kunna skratta åt mig om jag gör fel. Jag gillar inte fem-kamp (hatgrenen är irlänsk julafton) och jag gillar inte ”vänskapliga” fotbollsmatcher. Det betyder inte att jag är särskilt dålig på något av det här egentligen men jag gillar inte känslan av att bli bedömd utefter min prestation.
Det är egentligen likadant på jobbet och i det mesta jag gör privat. Jag bjuder sällan på middag även om jag är grym på matlagning, jag gillar inte maskeradfester för jag inte vill få min kostym bedömd som något dåligt och jag bjuder aldrig kollegorna på fredagsfika för tänk om kakan jag bakat råkat bli torr.

I cykling har jag också varit sämst. Och blivit bedömd. Och varit nära på att backa från grejer för att jag inte vågar (senast ProTour härrom veckan). Samtidigt har jag gillat cyklingen så mycket att jag hela tiden har kommit tillbaka till det. Och cyklat mer och därmed blivit bättre. Jag vet om att jag inte är sämst. Att jag inte är sist upp för backen eller fegast i skogen. Men ibland får jag känslan av att halka efter, att inte vara så bra som jag själv trodde. Och då får självförtroendet sig en törn. Jag tror att det fick sig en ordentlig smäll efter Billingen för därefter har cyklingen inte varit vad den borde. Det har gått från att vara kul till något prestationsångest-framkallande. Särskilt på min MTB tyvärr.

Tävling på MTB har varit skoj och lärorikt. Bästa tävlingen är nog Ränneborgscup även om jag kom tvåa (läs sist) i min klass. Jag gillade banan och hade skoj hela vägen. Även Kvänum var skoj och sista halvan av Billingen. Men om jag skulle försöka prestera så låser det sig, det är när jag glömt tid och placering som ett gott flow infunnit sig. Prestationsångest innan och en skön känsla efter.

Sen Billingen har jag undvikit alla prestationspass. Jag har inte cyklat snabbt och inte heller cyklat i backar. Jag har knappt cyklat MTB alls utan hellre rullat ut racern. Jag har undvikit alla pass där jag kan känna mig dålig eller där jag inser att jag inte är så bra som jag tror. Jag har rullat lätt och fint och visst kan man göra det resten av livet. Samtidigt vet jag att jag måste utmana mig själv. Att jag måste ta i och satsa för att bli bättre. Det är bara det att kroppen inte alls vill det just nu. Idag rullade jag ut min MTB för att flumma runt lite i en park (!!) bara för att jag inte vågade cykla till skogen. Sen kände jag för att gråta lite på en bänk och cyklade hemåt istället.

Skit! Det är inte så här jag vill att det ska kännas just nu! Jag skyller på allt mellan pollen, PMS, sliten kropp, ont om tid och måste jag inte städa lite istället. Bortförklaringar alltihop. Jag vill cykla! Både i skogen och på asfalten, både på MTB och på racer. Jag vet att jag bara ska släppa allt och ha kul på cykeln. Att jag ska satsa på att bli bättre det här året och inte satsa på prestationen. Att se och lära liksom. Fast det är jäkligt mycket lättare sagt än gjort… Och söndags satt jag där och kollade förra årets resultat på Cykelrallarn bara för att se vad som krävdes av mig för att jag inte skulle vara sämst. Om jag ska cykla Cykelrallarn? Jag vet faktiskt inte än. Det får vi se längre fram i veckan. Tills dess ska jag jobba bort lite av mina hjärnspöken.

9 thoughts on “Prestationsångesten

  1. Sandra says:

    Kanonbra skrivet! Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Inte allt, men mycket. Framför allt vad gäller cyklingen. Det är ju så roligt och så gör man det till något ångest-ont-i-magen-framkallande. Hur dumt är inte det? Hoppas du får bukt med spökena och lycka till med cyklingen!

  2. Madde says:

    Modigt!
    Första steget till förändring är medvetenhet och att medvetengöra. Din hjärna badar i dina tankar, träna på att vara snäll mot dig själv. Ge beröm ofta, även för små saker!! Vi är duktiga på att överösa alla runtomkring oss med komplimanger och fina ord, men oss själva? Vår inre miljö? Vad gör vi för den?
    Förut var jag precis så som du skriver nu – Men jag lessnade! Ruttnade på känslan av att ALDRIG räcka till, aldrig vara tillräckligt bra, rolig mm.. Skittrist att blicka tillbaka och inse hur mycket tid jag spillt på att klaga och trycka ned mig själv. Att hela tiden jämföra mig! Det har jag slutat med.
    Inte var det lätt, tvärtom.. Mycket hårt arbete för att bryta gamla tankemönster, det tar tid, men det är värt det. Jag lovar!

    Min nya tankestil är:
    Skulle jag skämmas om jag sa det jag sa till mig själv inombords högt – VAR TYST!
    Om min allra bästa vän tänkte/kände/sa det jag gör just nu, vad hade jag gett henne/honom för råd?
    – LEV SOM JAG VILL ATT DE RUNT OM MIG SKULLE LEVA!

    Inget mer du är dålig, ingen mer prestationsångest.
    Vi blir aldrig bättre om vi inte törs vara dåliga!

    Du är en stjärna – Våga visa dig själv det

  3. henrik johansson says:

    Bra tankar; livet är ingen tävling, om bara fler kunde inse det …strunta i alla watt, pulsnivåer, intervaller, tidtagningar; släng alla mätanordningar, cykel handlar inte om det…bara cykla på känsla…häng med oss på en EB någon morgon så får du se vad jag menar…

  4. Marika says:

    Ett stort och hjärtligt tack för detta inlägg! Du sätter ord på det jag så ofta känt och känner. Jag tycker du är otroligt modig att skriva och berätta om detta. Önskar att många tjejer läser och därmed slipper känna sig ensamma, för jag tror vi är många. Jag fick chansen att cykla med ett otroligt fint tjejlag och detta hjälper, jag var skeptisk i början men vi tar hand om varandra. För mig hjälper det att omge mig av trygga o positiva cykelvänner. Tack!

  5. Elna says:

    Jag känner igen mig Anna. Varje gång jag står på startlinjen har jag ont i magen och slåss mot jantelagen. Varje gång. Men blir lite modigare hela tiden. Kämpa! <3

  6. Helena Enqvist says:

    Jättebra skrivet Anna, du sätter ord på det. Jag känner igen mig så väl, jag älskar att cykla, jag älskar att få köra skiten ur mig, älskar alla långloppsbanor som jag åkt men får ångest så fort jag står där i startfållan, ångest under loppet, över att inte räcka till (inför mig själv), har sen svårt att ta in att jag faktiskt var jäkligt bra¨, åkte fort osv.
    Jag gillar att tävla, så är det, men jag gillar inte att jag inte kan släppa pressen på mig själv. Det är som duskriver, det kan ju handla om kubb eller vad tusan som helst. Eller som att hänga med på träningar med stans klubb, som jag drar för mig eftersom jag inte törs.

    Jag tycker du är grymt modigt som skriver, grymt modig som stod där på startlinjen i Skövde, som körde utav bara tusan runt banan! Du inspirerar mig och många andra. Och som Lisa Ström skrev på sin blogg i dag efter hon läst ditt inlägg, det behövs mer tjejer på tävlingarna, det kan hjälpa, ju fler vi är desto mindre ”syns” våra reslutat och det är lättare att slappna av och bara köra. Det är ju roligt när allt kommer omkring :-)
    Min sambo tävlar i H40, han har som mål att ta en poäng under sommaren, allstå en top50 plats, det är en bra inställning, han åker för att bara ha kul och utmana sig själv.

    jag hoppas verkligen att du hittar tillbaka känslan och släpper lite på pressen, jag övar, öva du med, för jag vill så gärna se dig i fler startfållor under sommaren :-)
    Stor kram till dig.

  7. Helena says:

    Hej kompis!
    Och tack för ett välskrivet inägg med hög igenkänningsfaktor. Det var bra, det var skönt att läsa att man inte är ensam.
    Tack!

  8. Elin says:

    Min kropp vill inte heller just nu. Och jag tror att det är kroppens sätt att säga att man behöver en paus. Ibland är saker roliga, ibland inte. Kopplat till det har jag börjat tänka på massa andra saker, hur mycket regler det finns som man ska följa och jag har tröttnat på det. Så jag försöker sluta göra det som förväntas och det som passar, och bara gör det jag vill (inom ett ”sunt uppförande såklart”. Och vill jag inte träna den här veckan, så gör jag inte det. För visst har det med självkänslan att göra att man vill att det ska kännas bra när man tränar. Och känns det inte bra, så får självförtroendet sig en törn osv.
    Och sen tänker man nog alldeles för mycket på allting. Helt värdelöst och jobbigt med alla hjärnspöken. Hoppas du blir av med dina!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *