Billingeracet 2013

Då var man i mål. I dubbel bemärkelse. Dels över mållinjen på stadion och i mål med flera veckors hård träning. Båda två har varit otroligt nyttiga och fulla av lärdomar för mig. Nu vet jag vad jag tål, vad jag kan, var jag är duktig på och vad jag är mindre duktig på.

Åter till Billingeracet. Jag åkte upp med Victor, Thomas och Gustav. Stämningen var laddad redan i bilen, alla var nervösa och humöret på topp. Väl uppe hämtade vi nummerlappar, satte ut langningsstationen, käkade lite och gjorde oss i ordning. Vi skulle rulla ner till Skövde Arena för starten och grabbarna ville köra första backen upp och jag följde med för att se hur illa det var. Faktiskt inte så blodigt brant som jag trodde, men med lite trängsel skulle det bli tajt.

Nere vid startområdet träffade jag Helena vars blogg jag läst länge. Väldigt skoj att äntligen få träffas. Vi dividerade om hur mycket kläder som behövdes för det var inte jättevarmt i luften. Jag körde tillslut i kort-kort utan tshirt under vilket var ett väldigt bra val då solen kom fram under loppet.

In i startfållan och vips så var vi iväg. Det började med en rätt lång backe upp mot billingehus och en backe till upp mot motionsslingan. Jag valde att ta det jättelugnt här för att inte dra på mig mjölksyra och slita ut mig i onödan, vi skulle ju ändå cykla typ 74 km till. Kanske var det ett dumt val för väl inne i skogen hamnade jag med folk som inte alls cyklade snabbt och det kändes lite synd. Jag körde om en del men fortfarande gick det för långsamt. Väl nere på banvallen var det istället folktomt och jag fick tyvärr dra en del själv. Tillsist hittade jag en rygg att ligga på och som tur var ville den personen dra (eller visst inte bättre) och inte mig emot.
Jag hade varit orolig för backarna men väl där så kändes det lugnt. Visst var det jobbigt men inte så blodigt som jag fått berättat för mig. Eller så tog jag det så lugnt att det inte kändes så farligt.

Jag hade satt upp ett tidsmål för mig själv och kommunicerat det med mina närmaste. Det var nog otroligt dumt av mig. Dels för att jag inte visste vad som väntade mig och sagt att jag skulle göra mitt lopp och ha kul. Dels för att jag istället fick tokig prestationsångest. Första halvan av loppet var hemsk, jag körde mot klockan och hatade varje meter stig eftersom jag tyckte jag körde för dåligt. Det kändes så dåligt att jag funderade på att bryta. Jag ville inte göra någon missnöjd med min dåliga tid… Konstiga huvud!

Jag cyklade iallafall ut på andra varvet och det varvet passade mig mycket bättre. Grusvägar, traktorstigar och hårda stigar. Där är jag som bäst. Jag sket också i klockan både vad gällde sluttid och energi och trampade bara på. Jag cyklade som en gud, helt perfekt och plockade person efter person. Jag hade mängder energi kvar och skötte tillförseln av ny energi perfekt. Rekordslingan och endurostigen passade mig som handen i handsken och äntligen satt cyklingen som den skulle. Jag njöt varje meter… Nej inte varje meter för här hade jag också möte av en såndär slingrig sak med diamantmönster på ryggen. Jag skrek nog så högt att närmaste depå funderade på om jag dog. Lite av mitt fokus var tappat ett par kilometer där efter. Förlåt huggormen att jag körde över dig men det var kanske lite dumt av dig att ligga mitt på vägen under en cykeltävling?!

När vi kom ut i Skövde igen så var jag trött… galet trött! Med ungefär 5 km kvar och jag ville vänta lagom länge med sista sockerdopningen för att orka strupen. Här ville jag bara att det skulle ta slut. Väl inne i sista backen så var jag trött, ledsen och besviken för att min tid inte ”var tillräckligt bra”. Kanske mest var så att jag var galet trött men jag kunde nog lika gärna ha gett upp här. Strupen var brant, tung men kort som tur var. Sista metrarna uppe vid station, jag var så mosad i skallen att jag inte ens visste vart jag skulle köra. I mål!! Obeskrivligt skönt!! Jag låg en stund på gräset och bara flåsade innan jag samlade ihop mina saker och gick upp mot bilen. Grabbarna var fräscha och pigga, jag var den totala motsatsen. Det var sån kontrast att jag tillsist bad Victor hålla käften medan jag käkade och försökte återfå lite energi.

Idag har prestationen landat och jag är otroligt nöjd med mitt genomförande och att jag gjorde det. Jag tävlade på MTB igår, dessutom 75 km långt! Och jag har inte ens cyklat i ett år! Visst jag missade mitt mål men samtidigt skötte jag mig perfekt i avseenden som energitillförsel och att spara på krafterna. Erfarenheten är mer värd än en pallplats. Nu vet jag vad jag kommande period ska fokusera på och vad jag är bra på.

Tack alla ni som peppat mig, som sagt att jag fixar det, som lagat min cykel när jag pillat för mycket, som kommit med tips och trix, som svarat på alla mina dumma frågor och som trott att det här går! Ni är ovärderliga och guld värda allihopa. Tack framför allt till Victor för att du coachat och skrivit ett träningsprogram till mig, ett program som fungerat toppenbra!

4 thoughts on “Billingeracet 2013

  1. Håkan says:

    Stort Grattis, man orkar ju så mycket mer än man tror.
    Då får du ta vinden i Sommen Runt också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *